Tankar snurrar i mitt huvud.
Saker man gillade och tyckte om förrut, men som glider ifrån en. Alla intressen man hade, vart tog dom vägen.
Ibland känns det som att allt saknar syfte.
Saker som att leva. Det finns ingen mening. Födas, skola, jobba, skaffa familj, bli gammal, sen dö.
Allt mellan att födas och dö är bara en transportsträcka. En transportsträcka som har alla odds till at bli en dålig en.
Det är större chans att den här saken som kallas livet blir nånting jobbigt än nånting bra.
Meningen med livet är att hitta det själv, det varier från person till person.
Vissas mening är att vara med nån dom gillar, försöka skaffa ett visst jobb, kanske att hjälpa andra.
Mitt mål är att leva som jag vill. Jag vill spela gitarr, men pga av livets och samhällets regler är sånna saker iprincip omöjliga.
Du MÅSTE ha utbilding för att lyckas, du MÅSTE ha jobb för att leva, du MÅSTE bo nånstans.
Tänker man efter är det nog inte speciellt många som lever som dom egentligen vill, innerst inne.
Därför känns livet meningslöst, du är tvingad till massa saker. Du har inget val.
Folk knuffar omkring dig, bestämmer över dig.
Att dö kan betyda att man inte fick leva som man ville.
Jag har dock inga planer på att dö, jag vill göra många saker innan jag blir 70.
Dock kan jag inte göra sakerna på sättet jag vill.
Jag blir tvingad att kompromissa, och det är det som gör livet till något dåligt.
Man har väldigt få val egentligen.
mm ibland känns allt liksom meningslöst :(
Jag kan inte annat än att hålla med. Jag gick en hel sommar och funderade över det där. Det gjorde mig minst sagt nedstämd, men så hände något. Kan ha varit att träffade mina vänner igen, eller så bara beslöt jag mig för att vara nöjd med livet trots allt. Nu är det sällan jag tänker på sånt här.
