cumpassion

Jag älskar verkligen min flickvän. Mest av allt.. Har aldrig haft samma känslor för nån annan.
Men ibland kan jag undra, tänk om vi aldrig träffats?

Min flickvän är född i en helt annan stad än den hon bor i nu.
Hon har flyttat runt flera, flera gånger och varför blev det just så att hon bor här, med mig?
Tänk om hon hade flyttat till en annan stad nu, och vi aldrig hade träffats.. Hade jag haft samma känslor för nån annan då, eller hade jag inte kunnat bli kär, förren jag träffar henne.

Är det ödet som gör att man blir kär i personer eller är det slumpen?
Var det bestämt att jag skulle träffa henne eller var det ba nått som hände, som kanske egentligen inte skulle hänt?

Jag kan aldrig sluta fundera över saker som; "tänk om jag vart född i en annan stad, i ett annat land" osv...

Först nu har jag insett värdet av tid.
All tid är så begränsad, dygnet är så kort.
Jag skulle vilja att ett dygn var 48 timmar istället för 24.

Ett dygn för mig är ganska simpelt, (som för dom flesta) och tiden är så liten att jag aldrig hinner göra det jag vill.
Tycker det är hemskt att sömn + skola tar så jävla mycket tid ifrån en och jag trort dom flesta håller med mig.
Att tvingas kliva upp varendra morgon för att genomlida nått man tvingas till.
Att sen komma hem, äta mat, göra läxor + den där jobbiga sömnen är minst lika hemskt.
Man har bara ett par timmar att spendera på saker man gillar.

Skolan hindrar mig t.ex från att vara med hon jag älskar.
Det är värst.

Saker man gillade och tyckte om förrut, men som glider ifrån en. Alla intressen man hade, vart tog dom vägen.

Ibland känns det som att allt saknar syfte.

Saker som att leva. Det finns ingen mening. Födas, skola, jobba, skaffa familj, bli gammal, sen dö.

Allt mellan att födas och dö är bara en transportsträcka. En transportsträcka som har alla odds till at bli en dålig en.

Det är större chans att den här saken som kallas livet blir nånting jobbigt än nånting bra.

 

Meningen med livet är att hitta det själv, det varier från person till person.

Vissas mening är att vara med nån dom gillar, försöka skaffa ett visst jobb, kanske att hjälpa andra.

Mitt mål är att leva som jag vill. Jag vill spela gitarr, men pga av livets och samhällets regler är sånna saker iprincip omöjliga.

Du MÅSTE ha utbilding för att lyckas, du MÅSTE ha jobb för att leva, du MÅSTE bo nånstans.

Tänker man efter är det nog inte speciellt många som lever som dom egentligen vill, innerst inne.

Därför känns livet meningslöst, du är tvingad till massa saker. Du har inget val.

 

Folk knuffar omkring dig, bestämmer över dig.

Att dö kan betyda att man inte fick leva som man ville.

Jag har dock inga planer på att dö, jag vill göra många saker innan jag blir 70.

Dock kan jag inte göra sakerna på sättet jag vill.

Jag blir tvingad att kompromissa, och det är det som gör livet till något dåligt.

Man har väldigt få val egentligen.

Den här världen är så jävla hemsk.
Eller, människor är så jävla hemska.

Människor våldtar varandra.
Människor mördar varandra.
Människor uttnytjar varandra.
Människor hånar varandra.
Människor gillar när andra skadar sig.
Människor kommer aldrig överrens.

De största snedsteget sen jorden bildades var att människor finns.

Jag vill att människor ska straffas för sina misstag.
Lida för sina synder.

Den här världen är så jävla mesig.
Ser man på en sak som våldtäkt är straffet så jävla dåligt.
Jag vill att människor ska dö.

Dödstraff för våldtäkt.
Livstid (minst 60 år) för mord.
Hårda straff för mobbning.

Helst vill jag att alla människor ska dö, bara försvinna.
Jorden skulle kanske bli en bra plats för en gångs skull.

Musiksmak är en sak som folk bråkar över HELA tiden.
På alla sidor, forum etc. Man vägrar prata med dom som har dålig musiksmak enligt sig själv.
Det är så jävla onödigt. Varför ska man tycka sämre om nån bara för att dom har "dålig" musiksmak?

Tokio Hotel grejen är ju klart kändast.
ALLA hatade dom.
ALLA hatade fansen.

(Jag gjorde också det, men hey jag är äldre nu lol)

Varför inte bara SKITA i vad andra lyssnar på? Ingen tvingar dig att lyssna på nån annans musik.

Vissa band har jobbiga fans. T.ex Tokio Hotel, An Cafe och random post-hardcore band.
Fansen gillar sångarn för att han är snygg men skiter i musiken etc.
SÅNNA fans är jobbiga. SÅNNA fans undviker jag.

Hip-hop är en annan sak. Alla "emos" hatar hip-hopare, hip-hopare hatar punkare, hårdrockare hatar poppare etc.
Varför ska det vara så. Man ska inte dömma andra pga vilken musik dom lyssnar på.

Skit i vad andra gillar helt enkelt. Smaken är delad.

("Jrock" är ett ord jag ogillar, men jag kommer använda det i bloggen ändå)

Vissa "Jrockare" har en tendens att vara jobbiga....
För att bli en populär och cool Jrockare måste man uppfylla vissa kriterier:

Man ska vara så bitchig och kaxig som möjligt. Man ska ogilla alla andra som också lyssnar på jrock

Man ska kunna allt om alla band. Om nån frågar vilka band man lyssnar på ska man rabbla upp alla okända indie band man kan.

Om nån stavar fel på bandnamn, använder liten/stor bokstav där det inte ska vara (typ i låttitlar) så ska man klanka ner på personen och skriva hur fel han stavar namnet.

Man måste vara snygg, ha det coolaste håret och bästa sminkningen.

Om man ser nån annan Jrockare som inte har så colt hår eller smink ska man tycka att den personen är fail.

Man ska skriva massa japanska texter här och var, men ser man andra som också gör det ska man tycka att personen är fail och wapanese som gör det.

Är du en cool Jrockare eller inte?

Imorrn har jag skola.
Jag gillar inte skolan, har aldrig gjort. Det är många som inte gillar skolan....

Jag tycker det känns onödigt att gå dit, varje dag - 5 dagar i veckan.
Dels för att jag kan inte se mig jobba.
Det skrämmer mig lite.. Arbetslivet.

Jag vill inte jobba 7 till 5.
Jag vill inte ha ansvar.
Jag vill inte sitta på ett kontor med slips och fylla i papper och prata i telefon.
Jag vill inte göra nånting. Seriöst. Inte. Nån.  Ting.

Är det lathet?
Jag vet inte... lathet eller bara... räddsla för arbetslivet.

Fick jag bestämma skulle jag såklart bli musiker.
Då skulle jag känna mig trygg. Att få göra  nått jag gillar och lever med.
Att bli tvingad till nånting för att få en inkomst... Det känns hemskt.

HELST AV ALLT skulle jag bara vilja resa bort.
Typ usa, england, japan.
Ba försvinna från allt som har med sverige, skolan, arbete att göra.

Ba resa runt.. inte göra nånting. Ligga på en gräsmatta och se molnen blåsa förbi i himmelen.
DET vore min högsta dröm.

Jag gillar inte samhället.

Hatar folk som tycker synd om sig själv.
Man ser dom överallt - spec på bilddagboken.
Dom heter saker som: "Mitt liv är så dåligt", "HATE ME", "DARKNESS blabla", "Vill bara dö".

Seriöst, vad är problemet?

>Uppmärksamhet< - DING DONG, WE HAVE A WINNER.

Dom VILL att folk ska tycka synd om dom, och det är det jag hatar.
Har man problem som att "Livet är så hemskt, alla hatar mig" så får man ta itu med det själv.
Varför ska man visa för hela världen att allt är så hemskt?
Man ORKAR inte bry sig när det blir så överdrivet.

Okej om man är deprimerad ibland; det kan alla vara.
Jag har varit det, men inte fan för att få ATTENTION.

Jag vill inte att folk ska bry sig/lägga sig i mina problem... men det kanske bara är jag.

Så att folk inte ska missförstå mig vill jag skriva att det är helt okej att vara ner.
Det är folk som SKYLTAR med det som jag hatar.

Ta skärmärken som exempel.
Man skär sig för att den fysiska smärtan ska bli högre än den mentala, am I right?
Ungar som lägger ut bilder på bilddagboken med sina cuttade armar och låttexter från random mealcore band.
Sånt är JOBBIGT.
Skär man sig för att man VILL VARA deprimerad och för att VISA det för andra?
Dagens ungdommar verkar ju tycka så. Det är en "inne grej", iaf bland emo kulturen.

Majoriten av dom som skär sig är inte ens "emo".
Skulle det inte vara wierd om din arbetskamrat gick runt på jobbade och pratade om hur mycket alting suger, hur hemskt allt är, hur stora märken han/hon har på armarna?

Det är samma sak på internet, förrutom att det är text. Men det är lika jobbigt.